Julmarknad, snö och ett dåligt tålamod.
I lördags for vi iväg på julmarknad vid Dyltabruk. Det är andra året jag är där. Det blåser iskallt och vi värmer frusna fingrar runt kaffekoppar. Jag provsmakar ost och korv och drömmer om en gammeldags jul. Min man ler åt mig när jag säger att jag vill hem och hänga upp stjärnorna i fönstren, nu! Men jag håller på det i några veckor, lovar. Jag har verkligen inte tålamod med november..
Men okej, när han säger att nu åker vi hem och bakar lussebullar är jag inte den som säger emot. Sen slår han på julmusik och vi sitter där mitt emot varann i tystnad och jag blir sådär bubbligt varm i kroppen för jag älskar honom så.
Vi åker på en tur några mil norrut, där landskapet är vintervitt på riktigt och det hänger snö från träden. Jag blir lika hänförd varje år hur snön gör allting så tyst. Jag älskar det. Binja vill bada och jag funderar på det jag med. Hittills har jag endast funderat.
Jag har en söndag där tankarna och känslorna fladdrat i hela kroppen och jag skrev ett inlägg på instagram om det här med pappor och min egen. Han finns men ändå inte. Tänk ändå. Att jag är vuxen nu och har fram tills egentligen inte alls länge försökt hålla en kontakt, hålla liv i vad som kunde ha varit. Men kanske är det just det? Den där saknaden jag ibland kan känna, kanske är det endast en saknad av något jag aldrig haft? Jag vet inte ens vad det är. Så himla konstig känsla. Jag håller på att förlora båda mina föräldrar och det som gör mest ont i mig är nog att de själva inte inser det. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men det är så hårfint mellan privat och personlig.
Jag avslutar här och önskar er en fin vecka!
